En anhörigs dagbok

 

Ja, det måste väl vara att köra bil helt själv. Utan någon som sitter bredvid och säger vad jag ska göra. Skräckblandad förtjusning. 

 

 Ja! Min fina vän V blev mamma till lilla B, som på så många sätt lyser upp min värld. Att få vara med när en människa växer upp är så otroligt häftigt. Jag träffar dem kanske någon gång i månaden, och det är så fint att se hur han utvecklas för varje gång som går. Lilla hjärtat. 

 

 

Jag besökte USA två gånger, närmare bestämt min favoritstad New York. En kan ju säga att den första resan, då när nyåret firades in på en restaurang med nya vänner, var överlägset bättre än den senaste resan till New York. Lätt. Med hästlängder. Resan till New York som vi gjorde i oktober slutade i katastrof. Vi fick avbryta vår resa och åka hem till Stockholm och Karolinska sjukhuset. Väl där upptäcktes metastaser i ryggmärgen och D blev opererad. Vips så var vi förvisade till helvetet.

 

Vi åkte dessutom till Dubai i april och hade en riktig drömsemester. Det var i Burj Khalifa som D friade till mig för snart fem år sedan. Han gick ner på ett knä framför pekande och fnissande turister, och nu tog vi en ny tur upp i tornet. Vi badade, solade, läste, åt och levde livet. Ett väldigt fint minne.

 

I juli åkte vi till Spanien, närmare bestämt till Torremolinos. Vi hade det så himla bra där. 

 

Det här med att resa har varit vår grej. Det är vår flykt från cancern.

 

Tänk om vi skulle kunna få ett helt år utan nya tumörer. Det skulle vara the shit. Nu vet ju både jag och D att det är en minimal chans för att det ska bli så, men oj så bra jävla år det skulle bli. Ett lugnt och lyckligt 2016.

 

Den 16 december. Då gjorde jag uppkörningen, och klarade den på första försöket. Det var en sådan konstig känsla. Helt plötsligt hade jag körkort. Heja mig!

 

 

 Oj, jag vet inte riktigt, men jag tror att det är när mina elever har visat mig så mycket kärlek. När jag hälsade på klassen och de överraskade mig med blommor och en mugg med en bild på dem och min favoritförfattare. Att bli överöst med kramar och omtanke från de individer jag träffar nästan dagligen var en fin bekräftelse på att jag i alla fall gjort något rätt på jobbet. 

 

Jag har börjat gå till en psykolog som ska hjälpa mig att hitta strategier för att hantera oro och för att förbättra min sömn (genom hårda sömnrestriktioner). Att ha tagit det här steget tror jag verkligen kommer att hjälpa mig att må bättre, vilken framgång!

 

 

Boendet i form av avgifter, räntor och amortering. Utöver det så lägger vi mycket pengar på mat. Jag som inte ens är ett så stort fan av att äta. Jag äter för att leva, inte tvärtom. 

 

Och inte att förglömma, körkortet! Det kostade ganska mycket, kan en säga. 

 

Jag lyssnar ofta på musik. Oftast är det särskilda låtar som jag hakar upp mig på och som jag lyssnar på om och om igen. Årets låtar är: Dose of you - Mike Stud, Lucifer - XOV, Jetlag - Näääk, Nimo och Melo, Overload - Life of Dillon, Effortless - Sabina Ddumba, Heroes - Alesso, Länge leve vi - Ison och Fille, Younger - Seinabo Sey, Hello - Adele, 

 

En kan ju tro att jag har varit ledsnare, på grund av hela cancerskiten, men faktiskt inte. Jag har varit gladare. Sedan blev det ju en fuck up i mitten av hösten när de nya tumörerna i Ds rygg upptäcktes, men vi gick igenom krisen och har nu kommit tillbaka till ett ganska normalt liv igen. Vi försöker uppskatta den tid vi har tillsammans på ett helt annat sätt än vi gjorde tidigare.  

 

Jag önskar att jag tagit hand om mig själv mer. Lyssnat mer på kroppens signaler. Tränat mer. Ätit bättre. Vågat tro på min egen förmåga. 

 

Jag tycker nog att jag kan säga att vår kärlek att växt sig starkare i år än andra år. Vi har gått igenom otroligt mycket tillsammans, och det har verkligen sammansvetsat oss. Vi är ett.  

 

Det har blivit mycket tittande på serier det här året. Mina favoriter är: The Affair, Boys (de verkar tyvärr ha tagit bort avsnitten från SVTplay), Fröken Frimans krig, The Jinx, Den enda sanna vägen och Girls. 

 

I år har jag både läst böcker i fysiskt form och lyssnat på ljudböcker. När jag blev sjukskriven försvann koncentrationen, och då blev det lättare att bara lyssna på böckerna. Här är några av de bästa böcker jag läst/lyssnat på i år: Jag heter inte Miriam - Majgull Axelsson, Allt jag inte minns - Jonas Hassen Khemiri, Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg, Every day - David Levithan och After you - Jojo Moyes.

 

Jag tittar inte så mycket på film. Jag har liksom inte koncentration nog till att orka se på en hel film. 

 

Oj, som jag nämnde tidigare är mat inte riktigt min grej. Jag tycker att det är tråkigt att äta och tröttnat lätt på det jag äter. Vi har nog ätit många kycklingrätter och tacos under 2015.  

 

Mitt körkort! 

 

 

D hade svinigt ont i ryggen under hela min födelsedag, så det blev väl inte som vi hade planerat direkt. Min familj kom hit och hjälpte oss att laga middag och så åt vi tillsammans, så mysigt blev det i alla fall. 

 

För att vara helt och hållet ärlig med er har jag två högsta önskningar just nu. Att D ska få må bra i några år till och att vi ska hinna få ett barn tillsammans. Det var varit vår dröm i så många år. Så om 2016 kan vara på vår sida nu och hjälpa oss lite på vägen så skulle det vara toppen, tack.

 

 

Om D inte skulle blivit sjuk igen så det naturligtvis ha blivit ett bättre avslut på året. Men nu blev det som det blev, så vi får anpassa oss efter det och köra på.  

 

 

Jag älskar att promenera. Det har alltid varit som terapi för mig och under det här året har det blivit bra många promenader. Då och då får jag med mig D, efter lite övertalning. Här under ser ni en promenad :)

 

Jag vet inte riktigt. Jag tror att jag är mest stolt över att jag och D har överlevt det här året och att vi har gjort vårt bästa för att se till att det ska bli ett bra år. I det stora hela har vi ju lyckats väldigt bra. Det är klart att det har varit jävligt många tuffa dagar, men vi har tagit oss ur dem.